freq_out 8, Moderna Museet, Stockholm, 2012. Lydopptak og miks: Maia Urstad.
(Øretelefoner eller et godt lydanlegg anbefales.)
På Moderna Museet i Stockholm uppfördes i februari 2012 den åttonde versionen av freq_out, en ljudinstallation som mycket väl kan vara det största separata ljudverk som ägt rum på ett konstmuseum. Den första versionen arbetades fram under en workshop i 2003 på Charlottenborg, Köpenhamn under rubriken Disturbances (Sound as Space Creator). Olika versioner har senare uppförts på konst- och musikfestivaler som Nuit Blanche, Sonambiente, Happy New Ears och Ultima. Den enda utomhusversionen ägde rum i Thailand i CMU Art Museums trädgård, i regi av The Land Foundation i samarbete med belgiska Building Transmissions.
Foto fra Moderna Museet Stockholm, februar 2012: Jana Winderen
John Cages uppfattning om lyssnandet – där tystnaden aldrig är tyst – är en viktig del av hur man upplever freq_out. Själva grunden för verket vilar dock inte så mycket på Cages idéer som på kopplingen Le Corbusier – Iannis Xenakis – Edgard Varèse och deras samarbete med Philips paviljongen, vilken utformades för Expo 58 i Bryssel. Nu kanske det samarbetet inte var så mycket till «joint venture», eftersom Le Corbusier tog åt sig hela äran, utan att klargöra att det var Xenakis som stod för det mesta av arbetet med konceptet och med arkitekturen. Xenakis skrev dessutom själva inledningsfasen till den elektroniska musik vars andra fas var Poème Electronique, komponerat av Varèse.
I vilket fall som helst så är slutprodukten av detta arbete en intressant symbios mellan arkitektur, konst och musik, och något som jag har haft i tankarna under tiden freq_out konstruerats.
En annan naturlig ingång till freq_out är den elektroniska och konkreta musiken med sitt ursprung i 1940- och 50-talet. Den har också fullkomligt exploderat under de senaste tjugo åren, i takt med Internets och mjukvarans utveckling.
I naturen är en rhizom en underjordisk stamdel, kopplat till freq_out kan begreppet liknas vid en oändlig stjälk eller trädstam utan vare sig rot eller krona.
Utöver allt detta är det framför allt tre begrepp som utgör fundamentet för freq_out. De två första är rhizom och drone. Begreppet drone är ursprungligen dels militärt, dels biologiskt. Det betecknar ett lågt, oföränderligt ljud. I det här sammanhanget är drone kopplat till 1960-talets Europa och New York, och till gruppen av musiker och konstnärer kring nätverket Fluxus. Framför allt kan nämnas kompositörerna La Monte Young, Terry Riley och Yoko Ono.1 De gav konserter som bestod av att konstnärerna spelade eller reciterade en eller ett flertal instrumentala eller gutturala toner, ofta med extremt lång varaktighet - en form av auditiv koncentration och meditation i zenbuddismens och det indiska mantrats anda. Under senare år har även Eliane Radigue, Robert Fripp, Brian Eno, Christian Fennesz, The Hafler Trio, Soviet•France, Jim O'Rourke, Christina Kubisch, Glenn Branca, Sunn(O))), Hildur Gudnadottir för att nämna några, sammankopplats med begreppet.
Foto fra Moderna Museet Stockholm, februar 2012: Jana Winderen
Gilles Deleuze och Felix Guattaris tankar om rhizomen är välkända sedan mer än tjugo år tillbaka, inte bara inom den post-moderna filosofin, utan även inom musiken. I inledningen av Deleuzes och Guattaris text om begreppet står det: «To reach, not the point where one no longer says I, but the point where it is no longer of any importance whether one says I. We are no longer ourselves. Each will know his own. We have been aided, inspired, multiplied.»2
I naturen är en rhizom en underjordisk stamdel, koplat till freq_out kan begreppet liknas vid en oändlig stjälk eller trädstam utan vare sig rot eller krona. Det hopfogade ljudverket har vare sig en början eller ett slut utan befinner sig i ett konstant flöde, som en flodlinje av flätade ljudelement som slingrar och vrider sig, samtidigt som ett flertal in- och utflöden av ljud böljar fram och tillbaka. Därmed skapas en saktmodigt pulserande och dynamisk rhizom, vars källa är de medverkande konstnärerna och vars utflöde är den publik som råkar befinna sig i lokalen.
freq_outs tredje begrepp är kanske det mest komplexa och samtidigt det mest användbara utanför konstverkets egna sfär. Här kan freq_out ses som en modell för ett mikro-makro system. Med R. Buckminster Fullers ord: «The Universe is the aggregate of all of humanity's consciously-apprehended and communicated experience with the nonsimultaneous, nonidentical, and only partially overlapping, always complementary, weighable and unweighable, ever omni-transforming, event sequences.»3
I enlighet med detta, kan modellen fungera som en överblick över en helhet som hålls ihop av mindre delar och där dessa delar, var för sig, bildar helheter, som i sin tur hålls ihop av mindre delar. Som modell kan freq_out fungera som en hel och rörlig galax där alla tolv delarna vardera är ett solsystem. Dessutom kan verket själv ses som ett av dessa solsystem där tolv planeter loopar runt sin stjärna. Eller så är denna modell som en planet uppdelad i tolv enheter, tolv enheter som upprätthåller denna planets form och funktion. Således kan vi stegvis gå ner på en mikronivå där freq_out är som en atomkärna med neutroner och protoner i omlopp, roterande och interagerande.
Att verket har en meditativ effekt och får publiken att känna sig uppfylld av ett stilla och kontemplativt lugn, visar att denna modell på ett märkligt sätt fungerar – inte enbart för publiken utan även för de deltagande konstnärerna; i relationen mellan deras individuella verk och i deras sociala gemenskap.
Foto fra Moderna Museet Stockholm, februar 2012: Maia Urstad
För freq_out har de inbjudna konstnärerna tillskrivits frekvensområden inom det för människan hörbara frekvensregistret. Konstnär nummer ett har givits 0 – 25 Hz, nummer två 25 – 65 Hz etc. Under fyra dagar har konstnärerna som uppgift att komponera ett ljudverk vardera. Verket får inte innehålla ljud som överskrider det tilldelade frekvensområdet, men kan vara hur långt eller kort som helst och det ska avspelas som en loop. Det är öppet för att använda vilka ljud som helst, oftast använder konstnären ljud ifrån den geografiska plats där man befinner sig – i senaste fallet Stockholm. Det kan vara konkreta ljud från museet, staden, landet eller ljud som på ett eller annat sätt speglar platsen. Dessa ljud bearbetas analogt eller digitalt på det sätt konstnären önskar. Verket består av 12 mindre verk som fogats ihop till en helhet: ett slags kollage, för att använda ett äldre uttryck. När så alla verken spelas så sker det samtidigt, i tolv olika ljudsystem. På Moderna Museet använde vi oss av dubbelt så stor kapacitet: 48 högtalare via 24 ljudkanaler. Eftersom ljudfrekvenserna är olika så inträffar inga kollisioner de enskilda ljuden emellan, endast interferenser – audiella kompletteringar – uppstår som ljudfenomen i rummen. Denna frekvensernas konfiguration har mycket gemensamt med det instrumentala innehållet i en stor symfoniorkester, från kontrabas till piccolaflöjt.
Som modell kan freq_out fungera som en hel och rörlig galax där alla tolv delarna vardera är ett solsystem.
Konstnären arbetar individuellt, utan inblandning från någon annan, men alla inblandade måste kunna acceptera vad de andra arbetar fram – inklusive det jag gör. Här finns en koppling till den fri-jazz som utvecklades av europeiska och amerikanska musiker under 1970-talet, t.ex. Peter Brötzmann och Art Ensemble of Chicago. freq_out är ett kollektivt verk utmejslat av extremt självgående individer. Balansen mellan ego och grupp måste vara välavvägd, och i dagens ego-centrerade samhälle, där konstvärlden ingår, är detta alltid ett risktagande. Jaget måste ifrågasättas.
Foto fra Moderna Museet Stockholm, februar 2012: Sissel Lillebostad
Att det blev Moderna Museet som visade verket i grand scale känns helt naturligt. Museet har under hela sin verksamhet visat sitt intresse för och haft kunskap om ljudet som en viktig beståndsdel i konsten. Det förstod kopplingen mellan John Cage, Robert Rauschenberg och Merce Cunningham, och det har medverkat till att multidisciplinära konstnärer som Öyvind Fahlström, Åke Hodell och senast Sten Hanson och Eija-Liisa Ahtila har kunnat visa sina arbeten här.
Själv insåg jag museets intresse för kombinationer av bild, ljud, text och scenkonst när jag uppförde Michel Journiacs Rituel pour un corps absent i gamla bion under performance art-festivalen «20 Live Projects» 19814. Att den information som intas genom ögon och den som intas genom öron använder sig av samma referens- och behandlingssystem, har under museets femtiofyraåriga levnad varit ett givet koncept.
freq_out är ett verk som uteslutande använder ljudet som beståndsdel. Inga visuella konstverk ingår i denna konstruktion.
freq_out är ett verk som uteslutande använder ljudet som beståndsdel. Inga visuella konstverk ingår i denna konstruktion. Det betyder inte att det har varit totalt mörkt i de lokaler som använts. I Köpenhamn och Chiang Mai användes det befintliga dagsljuset, i Berlin och Oslo enkla glödlampor och i Kortrijk och Paris intrikatare lampsystem med rött ljus. På Moderna Museet ljussattes rummen i regnbågens sju färger eftersom det fanns sju rum att tillgå. Och naturligtvis fungerade rummen på olika sätt, eftersom färgerna med sina olika kvaliteter påverkar det mänskliga psyket på olika sätt.
I rummen utplacerades 4-5 mjuka soffor för publiken att bekvämt kunna sjunka ned i, samt en hel del mattor på det annars ganska hårda golvet. I två av de mindre rummen sattes också barer upp för utskänkning av lättare mat, vin, öl osv. På morgonen serverades även en enklare frukost.
Under de 48 timmarna kunde således publiken, unga som gamla, komma och gå som de ville. De kunde träffa andra; de kunde stå, sitta eller ligga och samtala med varandra. De kunde sjunka in i verkets ljudande beståndsdelar, solitärt eller tillsammans; somna in och vakna upp, vandra in i ett annat rum med en annan färgton, en annan ljudmix, och få en ny upplevelse.
De tretton konstnärer som inbjöds till att medverka i freq_out 8 har nästan alla varit med sedan den första installationen i Köpenhamn. Seden har blivit att om någon inte har tid att medverka så bjuds en ny konstnär in. Till utställningen på Moderna Museet tillkom den svenska bild- och ljudkonstnären Christine Ödlund eftersom BJNilsen inte kunde närvara. Islänningen Finnbogi Petursson, dansken Jacob Kirkegaard och norskorna Jana Winderen och Maia Urstad är samtliga väl kända för sina ljud-installationer. I 2011 vann Winderen Golden Nica vid «Ars Electronica» i Linz för sina audio-oceanografiska verk. Den finska duon Tommi Grönlund och Petteri Nisunen både visade sina arbeten och kuraterade den nordiska paviljongen i Venedig 2001. De har gjort sig välbekanta med sina ljus-, ljud och arkitekturbaserade installationer. I samma värld passar även österrikaren Franz Pomassl in, professor vid konstakademien i Wien. Från den traditionella musikens sfär medverkade EAM- kompositören PerMagnus Lindborg och australiensaren/amerikanen J.G. Thirlwell, känd för att under snart tjugo år ha verkat i rockens räjonger med sin enmansgrupp Foetus, och för att ha skrivit musik till Kronoskvartetten. Kent Tankred ses, i både Sverige och andra länder, som del av performance-duon Guds Söner. Amerikanen Brandon LaBelle arbetar med konceptuella och relationistiska ljudverk, och är även författare till ett antal böcker om ljudkonst, t.ex. Background Noise: Perspectives on Sound och Acoustic Territories: Sound Culture and Everyday Life. Den enda icke-konstnären i sammanhanget är Mike Harding som är producent och driver det inflytelserika engelska skiv- och kulturbolaget TOUCH med underettiketterna Ash International och OR.
Alla de medverkande konstnärerna använder sig av olika metoder och media i sin praktik: musik, arkitektur, film, vetenskap, performance, installation osv. På papperet kan det se ut som om många av dem inte har så mycket med varandra att göra, men det system som utgörfreq_out visar något annat.
Förutom att ha tagit fram idén till detta arbete, så är min funktion att sväva i gråzonen mellan konstnär och curator. Det är jag som slutligen mixar alla ljuden i rummen, det är jag som avgör placeringen av högtalare och deras olika frekvensomfång, och på så sätt sätter jag min vilja och prägel på verket. Utan respekt, vördnad, hänsyn och acceptans från alla inblandade skulle detta aldrig fungera.
1 Andra som kan nämnas är musiker som Tony Conrad, Angus McLise, John Cale (Velvet Underground), Charlemagne Palestine, Alvin Lucier, Phill Niblock, samt en del «konkreta poeter» som Henri Chopin, Brion Gysin och Åke Hodell.
2 Gilles Deleuze och Felix Guattari. 1987. Rhizome från A Thousand Plateaus. Övers.: Brian Massumi. Minneapolis 1987: University of Minnesota Press.
3 R. Buckminster Fuller. Operating Manual for Spaceship Earth. 1968. Kap. 5, General Systems Theory, Nedladdat från: http://www.bfi.org/about-bucky/resources/books/operating-manual-spaceship-earth/chapter-5-general-systems-theory
4 På festivalen deltog bl.a. konstnärerna Eva Löfdahl, Stuart Brisley, Leif Elggren, Nino Monastra, Boegel & Holtappels och Johan Cornelissen.
0-25 Hz: J.G. Thirlwell
25-65 Hz: PerMagnus Lindborg
65-90 Hz: Jana Winderen
90-140 Hz: Maia Urstad
140-180 Hz: Brandon LaBelle
180-250 Hz: Tommi Grönlund/Petteri Nisunen
250-350 Hz: Finnbogi Petursson
350-500 Hz: Franz Pomass
500-1000 Hz: Christine Ödlund
1000-2000 Hz: Jacob Kirkegaard
2000-5000 Hz: Mike Harding
5000-12000 Hz: Kent Tankred
Kunstjournalen B-post nr. 1_12: Lyd